2014 blev året då jag började leva som ung och dum. Året jag hittade ny under-fucking-bar vänskap. Året jag insåg att vännerna jag haft föralltid är så jävla bra. Året jag insåg att jag faktiskt duger. Året jag insåg att jag faktiskt kan få den uppmärksamhet jag vill av killar. Året jag började festa på riktigt. Året jag insåg att killar är dumma i huvudet, men det är vi tjejer också så vad fan klagar alla på. Året jag började förvirra mig själv. Året jag började ta askorkade beslut. Året jag var sjuk i huvudet. Året jag var ledsen & vissa dagar helt förstörd. Året jag varit lycklig som inihelvete. Året jag slutade bry mig så jävla mycket om vad folk tycker om mig.

 

2014 blev det bästa & sjukaste året i mitt liv hittills. 

Det är enklare att lämna än att bli lämnad. Det är enklare att såra än att bli sårad. Det är enklare att hata än att bli hatad.

 

Det är svårare att älska än att bli älskad.

Ibland lever man livet som fan. Har det ball som fan. Möter nån ny människa. Mår bra som fan. Sen mår man inte så bra längre. Så raderar man den nya människan ur livet igen. Så lever man livet som fan igen. Och mår bra som fan igen!

3 dagar kvar tills det är dags att minnas den hemska dagen för 13 år sedan. 9/11, eller 11 september 2001, var dagen som innebar stor sorg för USAs invånare. Och visst, det var en tragik händelse och precis som vid alla andra stora katastrofer så känner jag medlidande för de drabbade och deras familjer. Folk förlorade familjemedlemmar och vänner. Men nu vill jag skriva en åsikt om detta som folk kanske tar illa upp av.

 

Jag tycker att sättet alla, både amerikanare och utomstående människor, blåser upp det hela varje år är alldeles för överdrivet. Missförstå mig inte, det är rätt att man uppmärksammar terroristdåd och håller minnesstunder för folk som dött, men jag skulle kunna räkna upp hundra andra tillfällen då människor varit idioter och bidragit till ett stort antal andra människors lidande. Vart är alla rörande texter, FB-statusar, tweets och minnesartiklar om dom?

 

Helt ärligt känns det som att USA klamrar sig fast vid den enda händelsen som fått resten av världen att känna empati för the Big Brother of the world under modern tid. Dessutom är det även (min egen slutsats av att ha läst ett antal olika inlägg på olika plattformar om denna händelse) ett sätt för USA att fortsätta ha en anledning till att fortsätta sitt krig mot terrorismen, som mer och mer bara verkar vara en anledning för USA att kriga över huvudtaget.

 

Kan vi dessutom disskutera det faktum att alla helt plötsligt bara fokuserar på denna dag, då terrorister orsakade ca 3000 människors död, medan amerikanska soldater (och militärer från andra länder dessutom) är orsaken till alldeles för många civila i krig runt om i världen. Hur är det med uppmärksammandet av det som pågår i Israel-Palestina-konflikten? Hur är det med uppmärksammandet av det som pågår i Gaza? Hur är det med uppmärksammandet av krigen i Irak? Tusentals oskyldiga männsiskor dör hela tiden, varav vissa tyvärr gör det pga militära styrkor. 

 

Så, ja, jag tycker det är helt rätt att dom minns den hemska dagen, men borde inte det vara just amerikanerna som uppmärksammar den mest? För om vi (se mig inte som omänsklig för detta snälla) jämför dödsantalet med andra stora terrordåd och krig så är det inte speciellt stort, enligt min mening inte tillräckligt för att USA helt plötslit ska få HELA VÄRLDENS uppmärksamhet, för det som hände, hände. Hur är det med det som PÅGÅR som alla bara verkar vända ryggen till? Om ni inte bryr er om det som pågår i Mellanöstern, vad är det som får er att vara så himla sörjande för något som 1. hände på andra sidan Atlanten 2. Inträffade när ni inte ens var födda 3. inte berörde er alls förns alla sociala medier existerade.

 

Så förlåt om jag nu för vissa verkar vara en hemsk människa eller verkar vara helt dum i huvudet, men det här är min åsikt och jag skriver det med det faktum att jag dessutom är halvamerikan.

 

Och ja, jag kommer fortfarande såklart ägna en tanke åt de drabbade när den 11 septemder kommer, behövs det något mer egentligen?

 

En attentionwhore är någon som ständigt söker uppmärksamhet, någon som gör vad som helst för att folk ska lägga märke till denne.

 

Sen finns dom som bara helt enkelt gillar uppmärksamhet. Jag är en av dom. Negativ som positiv, jag gillar när folk lägger märke till mig. Men jag söker inte uppmärksamheten, jag bara uppskattar när jag får den. Varför? För att jag då vet att jag helt naturligt givit ett intryck. Positiv som negativ uppmärksamhet, folk tänker på något jag gjort eller på sättet jag ser ut. Jag ser inget negativt i det.

 

Jag är ingen jävla attentionwhore. Jag är en attention appreciator.

Älskade laget! ♥

 

Är så glad att alla i den här kommunen inte är lika främlingsfientliga och trångsynta! Den 23e Augusti så kommer Jimmie Åkesson och talar i Ljusdal. Vi tänker inte låta han tro att han har stöd från alla, så vi protesterar. Men vi säger inte bara att vi inte delar SDs värderingar, vi säger att vi tar ställning mot Rasism. Blir så otroligt glad när man ser bilder spridas på både Facebook och Instagram där man ser att det finns människor med kärlek för alla! ♥

Tankar efter klockan 02:00:

Appropå valet:

 

Ca månaden kvar, sen är det dags. Man behöver inte vara überinsatt i politik, eller veta exakt allt om vad alla partierna står för, men har du chansen att rösta, gör det. Men snälla, rösta inte på SD.

 

Jag har möjligheten att lägga en röst mot det parti jag anser vara omoraliskt, rasistiskt och odemokratiskt. Jag har möjligheten att rösta mot SD, gör det ni också. Jag säger inte att folk inte ska få ha sin åsikt. Det jag säger är att när man har en åsikt som kränker andra människors värde, eller endast är ute efter att trycka ner andra, så är det inte längre okej.

 

Jag tänker inte rösta på ett parti som går emot nästan 100 % av mina åsikter om hur Sveriges samhälle bör se ut. Jag tänker inte rösta på det parti vars bakgrund ligger hos nazismen, det parti vars medlemmar (eller före detta medlemmar) skriver för avpixlat & fortfarande uttalar sig tydligt rasistiskt på andra socialmedier, går runt med järnrör på stan och vars politik är totalt ologisk för mig. Jag tänker inte rösta på Sverige demokraterna, och det tycker jag inte att ni (om ni nu har en tanke på det) ska göra heller.

Förutom deras tydliga främlingsfientlighet (och kostymsförklädda rasism) så finns det ett flertal anledningar till varför jag väljer att ta avstånd från dem.

Jag tar avstånd för att de har en politik full i dubbelmoral. De påstår t.ex. i sitt partiprogram att de tycker att (jag citerar) ” Varje människa har ett grundläggande och okränkbart värde och varje människa har rätt till frihet, självbestämmande, trygghet, gemenskap”, samtidigt som att de är starka motståndare mot mångkulturalismen. För min del är detta ganska ologiskt. Om en människa har rätt till frihet och självbestämmande bör det även innebära religionsfrihet och religion är en stor del av vissa människors kultur. Det borde även betyda att man ska ha rätten att få vara sig själv, man bör få ha den sexuella läggning man har utan att bli ifrågasatt, vilket sverigedemokrater gör. De säger även att (jag citerar igen) ” Sverigedemokraterna vill arbeta för att Sverige skall handla, samarbeta och upprätthålla goda relationer med alla demokratiska och fredliga nationer och stater i världen.” Om de nu vill det, vad är deras syfte med att vara negativt inställda till EU och FN?

Jag tar avstånd för att Sverigedemokraterna för propaganda genom att bland annat påstå att de är något annat än vad de är, vilket är rasister. De påstår att de är solidariska och värnar om sina medmänniskor samtidigt som att allt de vill är att ha ut invandrarna. En av deras största fråga nu är att de vill stoppa vad de kallar ”det organiserade tiggeriet” vilket faller in under deras egentligen enda politiska fråga; invandringspolitiken, även om de påstår att de är flerfrågeparti.

Så med dessa argument vill jag uppmana er att inte rösta på SD. Har ni redan bestämt er för att rösta på dem, tänk till två gånger innan ni lägger deras röstsedel i kuvertet är det detta parti ni vill ska styra Sverige? 

 

Att gå igenom bilder från när man var yngre. Att skratta till tårarna sprutar tillsammans med mamma, för vad tusan klädde hon mig i för kläder? Att inse, att fytusan vilken bra barndom jag hade helt utan iPhones & surfplattor. Att vara så jäkla glad att vissa vänner hänger helt enkelt kvar, oavsett de skillda vägarna man tar.

När ska folk inse att det kan vara en stor jävla skillnad på att vara sexuellt attraherad av någon och på att faktiskt gilla någon och dennes utseende. 

 

När ska folk inse att man behöver inte vara "kär" i någon bara för att man börjat tycka om att vara i någons sällskap.

 

När ska folk inse att man som tjej kan vara en lika stor douche som en kille.

 

När ska folk inse att man tar dåliga beslut när man är ung och förvirrad, och att man behöver det för att växa.

 

När ska folk sluta döma en för vissa val man gjort.

 

Vissa saker får mig irriterad. En av sakerna är relaterad till femenism.

 

Feminism är bra. Jag anser mig själv vara femenist. Jag rakar mig under armarna, jag har inte det kvinnliga könstecknet intatuerat & jag har inget behov av att visa mina bröst i någon stor demonstration. Men jag anser att kvinnor bör ha samma rättigheter i sammahället som män. Kvinnor bör har rätt till lika lön för samma uträttat arbete. Kvinnor borde ha samma rätt att visa sin sexualitet som män utan att bli kallad hora, slampa eller likanande. Detta gör att jag anser mig själv vara femenist.

 

Men vissa (i de flesta fallen) kvinnor verkar ha fått det här med femenism om bakfoten. Jag är väldigt aktiv på twitter, där jag dagligen ser tweets av folk som kallar sig feminister. "Jag hatar män.", "Krossa männen!", "En död man är en bra man". Detta gör mig upprörd. Vi lever i ett mansdominerat samhälle, Ja. Men att börja hata män för att det råkar vara så att männen bestämt sen urminnestider ( ja, det var och är fel, men vi kan inte ändra historian) och förändring faktiskt tar tid, det är ren dumhet. När en så kalla femenist övergår till manshatare, så är det inte längre feminism. Det är istället ett nytt problem. Varför? För att ordet "hat" ingår. Feminism handlar om jämställdhet, det finns ingen jämställdhetstanke i att vilja trycka ner någon annan människa för att denne råkar vara av det manliga könet.

 

Det är dessutom dessa extremister som förstör hela tanken med feminism. De får män att vilja ta avstånd feminism. De får kvinnor att vilja ta avstånd från feminism. För feminismen som övergått till manshat är kränkande mot en viss typ av människor, vilket är det vi från början försöker motverka.

 

Ordet feminism i sig verkar även vara något som får vissa män att rynka på näsan. Om någon är femenin så är de ofta lite mer kvinnlig. Slutsats, Feminist -Feminin, hm det är bara kvinnor. FEL.

 

ÄR DU FÖR ETT JÄMSTÄLLT SAMHÄLLLE ÄR DU FEMINIST. PUNKT.

Att stå ut, men ändå passa in. Att vara sig själv, med vissa konsekvenser.

 

Att kämpa med skolan. Prokrastinera. Stressa. Plugga. Läsa. Skriva. Sucka. Bli frustrerad. Ge upp. Börja om. Veta att trots det faktum att man kämpat med att få A på 80% av det mesta, så kommer de övriga 20% dra ner skiten till ett C pga Jan-Banan Bajslunds upfuckade skolsystem.

 

Att hinna med alla vänner. När man har fler än en umgängeskrets och man vill umgås med alla lika mycket, men man vet att tillslut faller nån bort mer och mer och det går inte att förhindra. Att försöka finnas där när en vän behöver en, men man vet inte vad man ska säga för att få den att må bättre. När en vän mår väldigt dåligt, men man vågar inte prata om det eftersom man känner sig påträngande. Att hitta ny vänner, som känns mer närstående än de man känt i 10år. Att då känna sig som en förrädare.

 

Att hitta jobb. Att jobba som säsongare med världens skönaste kollegor, för att sedan måsta hitta ett nytt jobb för sommaren. Men eftersom man är så otroligt duktig på att prokrastinera så kommer det antagligen inte blli nåt.

 

Att träna. Att må bra. Att göra det som man älskar mest i världen. Att bli utmattad pga det. Att må dåligt över att inte kunna göra det vissa perioder. Att blil frustrerad över dålig prestation. Att ha prestationsångest. Att ändå tycka att man duger. Att faktiskt tycka att man är bäst ibland. Att få dela vinstlyckan med ett lag. Att ha ett lag vid sin sida. Att stötta varandra.

 

Att ha en pappa som flyttat utomlands. Att ha en syster som flyttat till en storstad. Att ha syskonen i ett annat hus med en annan mamma. Att bo själv med sin mamma. Att älska sin mamma, men aldrig våga öppna sig riktigt ändå. Att veta att mamma kommer läsa det här någon gång men att man skulle föredra om hon sket i dra upp det, läs, kommentera om du vill, men prata inte om det.

 

Att tänka på pojkar. Att inte veta vad man vill. Att inte veta  vad kärlek är. Att känna sig kall & hård eftersom senaste gången man var kär var på låg/mellan-stadiet. Att få folk att inse att det är skillnad på att tycka någon är intressant & snygg och på att vara kär i någon. Att tycka att det finns för många söta pojkar. Att veta att man vill ha dessa pojkar, men aldrig kommer få dom. Att vilja ha någon som är förbjuden. Att vilja ha någon som är dålig. Att känna sig otillräcklig och känna att det aldrig är någon som kommer vilja ha en. Att inte vilja ha någon. Att vilja vara fri. Att ändå vilja veta hur det är att vara kär. Att veta att anledningen till att man inte blir kär är för att man inte vågar öppna upp sig totalt, inte våga visa känslor. Att vara rädd för att bli sårad, att personen ska dra iväg och försvinna precis som alla andra människor i ens liv. Att framstå som hotfull, elak, konstant arg, sur, irriterad, bitterfittig, kaxig, bitchig, kall-hjärtad, känslolös, osympatisk, oempatisk och hemsk, eftersom det är lättare än att verka sårbar.

 

Att hata någon i klassen. Att faktiskt inse vad hat faktiskt är pga denna människa. Att en dag höra personen gå över gränsen och hamna i en grym diskussion med personen. Att må bra över känslan att man vunnit.

 

Att vara förrvirrad, lycklig, olycklig, glad, ledsen, arg, hyper, trött, utmattad, dryg, hemsk, rolig och att bara vara.

 

 

Sist jag bloggade på riktigt var typ förra sommaren. Nu börjar jag om igen. Nej, stryk OM, för jag tänker låta de gamla inläggen vara kvar. Nu börjar om jag igen.  Men jag tänker inte lägga fokus på vardagstrams (även om det säkerligen kommer komma något inlägg om det ändå) för vem vill egentligen läsa om min tråkiga vardag. Jag tänker skriva det jag känner för, mina åsikter, mina tankar. Saker som irriterar mig, eller som gör mig glad.

 

Okay? Okay.

Match idag, derby: Korskrogen-Jarse. Bra första halvlek, sämre andra halvlek. Resultat: 3-1 till oss. Från min sida, bra spel i första, några tabbar (regnets fel). Andra halvlek gick bara snordåligt.

 

Igår var jag på crusingen i Ljusdal. Träffa lite folk, köpa glass, låtsas klla på bilar, få ont i fötterna, gå fram och tillbaka ett antal gånger, stå och hänga, bli trött, åka hem. Kunde vart bättre, men jag klagar inte.

 

Nyss spamma jag twitter med quotes från Spongebob the Movie. Mer Svampbob åt folket! Seriöst, det finns inget roligare än när Svampbob och Patrik blir full och bakis på glass. Bästa som finns! Orkar inte.

 

http://www.youtube.com/watch?v=Y1FQ05yO5FE <--- LOL! (those bitches som inte läte mig bädda in klippet ist för å länka...)