Vissa saker får mig irriterad. En av sakerna är relaterad till femenism.

 

Feminism är bra. Jag anser mig själv vara femenist. Jag rakar mig under armarna, jag har inte det kvinnliga könstecknet intatuerat & jag har inget behov av att visa mina bröst i någon stor demonstration. Men jag anser att kvinnor bör ha samma rättigheter i sammahället som män. Kvinnor bör har rätt till lika lön för samma uträttat arbete. Kvinnor borde ha samma rätt att visa sin sexualitet som män utan att bli kallad hora, slampa eller likanande. Detta gör att jag anser mig själv vara femenist.

 

Men vissa (i de flesta fallen) kvinnor verkar ha fått det här med femenism om bakfoten. Jag är väldigt aktiv på twitter, där jag dagligen ser tweets av folk som kallar sig feminister. "Jag hatar män.", "Krossa männen!", "En död man är en bra man". Detta gör mig upprörd. Vi lever i ett mansdominerat samhälle, Ja. Men att börja hata män för att det råkar vara så att männen bestämt sen urminnestider ( ja, det var och är fel, men vi kan inte ändra historian) och förändring faktiskt tar tid, det är ren dumhet. När en så kalla femenist övergår till manshatare, så är det inte längre feminism. Det är istället ett nytt problem. Varför? För att ordet "hat" ingår. Feminism handlar om jämställdhet, det finns ingen jämställdhetstanke i att vilja trycka ner någon annan människa för att denne råkar vara av det manliga könet.

 

Det är dessutom dessa extremister som förstör hela tanken med feminism. De får män att vilja ta avstånd feminism. De får kvinnor att vilja ta avstånd från feminism. För feminismen som övergått till manshat är kränkande mot en viss typ av människor, vilket är det vi från början försöker motverka.

 

Ordet feminism i sig verkar även vara något som får vissa män att rynka på näsan. Om någon är femenin så är de ofta lite mer kvinnlig. Slutsats, Feminist -Feminin, hm det är bara kvinnor. FEL.

 

ÄR DU FÖR ETT JÄMSTÄLLT SAMHÄLLLE ÄR DU FEMINIST. PUNKT.

Att stå ut, men ändå passa in. Att vara sig själv, med vissa konsekvenser.

 

Att kämpa med skolan. Prokrastinera. Stressa. Plugga. Läsa. Skriva. Sucka. Bli frustrerad. Ge upp. Börja om. Veta att trots det faktum att man kämpat med att få A på 80% av det mesta, så kommer de övriga 20% dra ner skiten till ett C pga Jan-Banan Bajslunds upfuckade skolsystem.

 

Att hinna med alla vänner. När man har fler än en umgängeskrets och man vill umgås med alla lika mycket, men man vet att tillslut faller nån bort mer och mer och det går inte att förhindra. Att försöka finnas där när en vän behöver en, men man vet inte vad man ska säga för att få den att må bättre. När en vän mår väldigt dåligt, men man vågar inte prata om det eftersom man känner sig påträngande. Att hitta ny vänner, som känns mer närstående än de man känt i 10år. Att då känna sig som en förrädare.

 

Att hitta jobb. Att jobba som säsongare med världens skönaste kollegor, för att sedan måsta hitta ett nytt jobb för sommaren. Men eftersom man är så otroligt duktig på att prokrastinera så kommer det antagligen inte blli nåt.

 

Att träna. Att må bra. Att göra det som man älskar mest i världen. Att bli utmattad pga det. Att må dåligt över att inte kunna göra det vissa perioder. Att blil frustrerad över dålig prestation. Att ha prestationsångest. Att ändå tycka att man duger. Att faktiskt tycka att man är bäst ibland. Att få dela vinstlyckan med ett lag. Att ha ett lag vid sin sida. Att stötta varandra.

 

Att ha en pappa som flyttat utomlands. Att ha en syster som flyttat till en storstad. Att ha syskonen i ett annat hus med en annan mamma. Att bo själv med sin mamma. Att älska sin mamma, men aldrig våga öppna sig riktigt ändå. Att veta att mamma kommer läsa det här någon gång men att man skulle föredra om hon sket i dra upp det, läs, kommentera om du vill, men prata inte om det.

 

Att tänka på pojkar. Att inte veta vad man vill. Att inte veta  vad kärlek är. Att känna sig kall & hård eftersom senaste gången man var kär var på låg/mellan-stadiet. Att få folk att inse att det är skillnad på att tycka någon är intressant & snygg och på att vara kär i någon. Att tycka att det finns för många söta pojkar. Att veta att man vill ha dessa pojkar, men aldrig kommer få dom. Att vilja ha någon som är förbjuden. Att vilja ha någon som är dålig. Att känna sig otillräcklig och känna att det aldrig är någon som kommer vilja ha en. Att inte vilja ha någon. Att vilja vara fri. Att ändå vilja veta hur det är att vara kär. Att veta att anledningen till att man inte blir kär är för att man inte vågar öppna upp sig totalt, inte våga visa känslor. Att vara rädd för att bli sårad, att personen ska dra iväg och försvinna precis som alla andra människor i ens liv. Att framstå som hotfull, elak, konstant arg, sur, irriterad, bitterfittig, kaxig, bitchig, kall-hjärtad, känslolös, osympatisk, oempatisk och hemsk, eftersom det är lättare än att verka sårbar.

 

Att hata någon i klassen. Att faktiskt inse vad hat faktiskt är pga denna människa. Att en dag höra personen gå över gränsen och hamna i en grym diskussion med personen. Att må bra över känslan att man vunnit.

 

Att vara förrvirrad, lycklig, olycklig, glad, ledsen, arg, hyper, trött, utmattad, dryg, hemsk, rolig och att bara vara.

 

 

Sist jag bloggade på riktigt var typ förra sommaren. Nu börjar jag om igen. Nej, stryk OM, för jag tänker låta de gamla inläggen vara kvar. Nu börjar om jag igen.  Men jag tänker inte lägga fokus på vardagstrams (även om det säkerligen kommer komma något inlägg om det ändå) för vem vill egentligen läsa om min tråkiga vardag. Jag tänker skriva det jag känner för, mina åsikter, mina tankar. Saker som irriterar mig, eller som gör mig glad.

 

Okay? Okay.