Vadå jag har gått ett helt läsår i ettan redan? Vadå det är sommarlov nu? Vadå jag fyller 18 nästa år? VAD HÄNDER! Jag hinner fan inte med, kan inte livet liksom sluta gå på fastforward? För det är exakt vad det känns som att det gör just nu.

 

Det var ju bara alldeles nyss jag och Sanna satte fötterna på Hälsinge för första gången. Det var ju bara några månader sen jag skiljdes från min gamla klass och helt plötsligt gick i en ny klass med ca 15 okända ansikten. Jag är inte samma Sarah heller. Vet att folk säger sånt hela tiden om sig själva, men nu har jag ju även fått det sagt från andra till mig ett antal gånger. Jag har inte förändrats jättemycket, men jag beter mig ändå inte på samma sätt som när jag slutade nian.

 

Att jag dessutom lärt känna alla dessa fett sköna snubbar i min klass under detta läsår känns också helt otroligt. Trodde jag aldrig skulle våga snacka med dom, men jävlar vad fel jag hade! Vi är "the Swaggers" från Te12InfB nu, och vi har fortfarande 2år kvar. Vi är klassen som drar "din mamma" skämt med några av lärarna, vi har en av de mest ärliga personerna som säger precis det han tänker, en som har väldigt svårt att förstå sarkasm som vi numera kallar "Irony Man", vi har den där killen som ingen egentligen tycker om, vi har två stycken som är lite mer kaxig och divig än de andra (varav en är jag) som även går på varandras nerver även om det aldrig är något alvarligt, vi har "gudfadern" som har stenkoll på allt som har med pengar att göra, han som alltid somnar på lektionerna, och när någon ropar "sassy" eller "swaggie" då reagerar jag på samma sätt som när någon ropar "Sarah". Te12InfB har redan så många internskämt så jag håller själv knappt reda på dom. "Fort", "The D", "Fläktrummet", "Trucker-Fucker", "Irony Man" osv. Vi är även klassen som använder ordet "SWAG" alldeles för ofta, och som uttryck till nästan vad som helst, ibland undrar jag om vi ens använder det sarkastiskt längre...

 

Allt detta, inom loppet av 10månader. Och trots att jag kommit nära denna nya klass, så finns det ändå en del av mig som saknar högstadiet, Färilaskola och klassen där. För nu har det bara gått 10månader, men med den förra klassen hade det gått 10år.

 

Det är konstigt allt det här, sjukt mysko. Men allt som händer i världen är rätt snedvridet, så det är väl inte så konstigt ändå. Vet inte ens varför jag gör det här inlägget, allt är fett random och inte jätte sammanhängande, men jag kände väl för att skriva av mig.